Min vän

Jag får ibland höra att Emma och jag och jag verkar vara beroende av varandra och vad ska jag svara på det ? Jag svarar att det är precis så det är, vi är beroende av varandra och delar en vänskap som är få förunnat. Vi gnabbar med varandra som ett gammalt gift par, vi fnittrar tillsammans som tonåringar, vi stöttar varandra som riktiga vänner och ingen kan ta det ifrån oss. Vi har andra vänner båda två som vi umgås med, men efter två dagar utan varandra kan vi längta. En längtan efter den andra halvan, en längtan efter att kunna vara sig sjäv, en längtan efter en riktig vän. Det gör inte saken sämre att vi faktiskt råkar vara svägerskor och att våra barn är kusiner, det innebär det bästa av två världar. Vi är vänner till vardags och vi får ändå fira jul tillsammans då vi är svägerskor. Vi struntar helt enkelt i vad andra tycker, vi har det bra som vi har det. Dock började vår vänskap inte som ett litet rosa moln, det var mer som dunder och brak och vi tyckte verkligen inte om varandra. Rent ut sagt så avskydde jag den där Emma som kunde, visste och var bäst på allt, men med Emmas förtjänst har jag nu den allra finaste vännen som någon kan få. Tack Emma för att du är du.