Jag är faktiskt rädd...

Jag brukar säga att jag inte är rädd för människor, bara för spöken, men jag måste erkänna att det inte stämmer. Häromdagen slutade jag jobba vid tio på kvällen och gick då från jobbet till parkeringsgaraget. Jag tog hissen upp till femte våningen och precis utanför hissen stod två killar. Vad dom gjorde där det vet jag inte och vill nog inte heller veta, men jag kan säga att det är få gånger jag varit så rädd. Jag var tvungen att gå över hela taket eftersom bilen stod längst bort. Min arbetskamrat sa att man får hoppas att dom tycker att man är så ful att dom inte ens skulle vilja ta i en (och den chansen är ju rätt så stor) hihihihi. Skämt och sido, det är en lång höst och vinter jag har framför mig att gå ensam till bilen och jag vet faktiskt inte om jag vågar....

Kaos

Kaos, kaos, kaos...Krasch

Här kommer Pippi Långstrump

I lördags var det halloween och i kom inte undan att gå spökrunda med barnen. Pojkarna var läskiga monster och demoner, men eftersom jag fortfarande har en liten chans att bestämma över Elsa fick hon bli Pippi Långstrump. Vi åkte runt till några vänner och efter det gick Anton & Axel med sina vänner och samlade ihop godis. En liten stund efter att Anton kommit hem fick han ont i magen och under natten vaknade han och kräktes. Jag gissar att dom fick ihop rätt mycket godis och dessutom åt upp det mesta, nu gissar jag att han inte kommer att äta godis på ett tag, hihihihi.

En mysig stund bland löven

Anton har höstlov och jag är ledig tre av dessa dagarna. Idag bestämde vi oss för att ta det lugnt hemma (jag var trött efter en helg på jobbet). Barnen har under dagen lekt med kompisar och som vanligt hittat på dumheter tillsammans. Problemet är att en lugn dag hemma aldrig slutar som en lugn dag, framförallt inte när Antons kompisar är hemma.I eftermiddags gick Axel, Elsa och jag en liten promenad för att plocka kastanjer och det var jättemysigt. Anton ville inte följa med. Jag tycker att det är svårt med honom nu, han är inte längre liten och han är verkligen inte stor, jag vet inte hur jag ska vara mot honom, hur mycket ansvar han ska få, hur jag ska vara med honom och vad han behöver. Det är inte lätt att läsa av Anton och jag tror att vi är lika förvirrade båda två.

Änglaflickan

Den här bilden säger en del, hur kul är det inte att min lilla gulligan (tillika duracellkanin) har änglavingar på ryggen.

Stackars lilla jag...

Jag är skadad (lite mer än vanligt alltså), igårkväll krockade jag med dörrkarmen hemma hos svärföräldrarna och det uppstod ett litet jack ovanför ögonbrynet. Det var inget stort, men eftersom det var i ansiktet var jag lite rädd för att det skulle bli ett fult ärr och åkte därför in till jobb för att tejpa såret. Emma körde oss in och vi fick en liten mysig pratstund tillsammans. Stackars, stackars mig....