Hej, jag heter Lotta och jag är en shopaholic

Nu är det köpstopp som gäller för Fru Ljungdahl. Det har blivit alldeles för mycket shoppande den senaste månaden och jag känner att vår ekonomi inte riktigt är med på det hela. Jag älskar att köpa barnkläder, leksaker till barnen och saker till hemmet överhuvudtaget. Jag vill inte säga att jag är en shopaholic än, men det är inte långt kvar om jag inte skärper mig nu. Förhoppningsvis har jag någorlunda insikt i det hela och förstår att det inte går att fortsätta så här. Här och nu lovar jag mig själv att jag ska sluta handla !

Tjock och ful

Tre veckor klarade jag den här gången, men nu är jag återigen på väg neråt. Jag önskar så mycket att den glada och lugna perioden skulle vara längre än så, men nästa gång kanske jag klarar det längre. Idag känner jag mig ful och tjock, jag har tråkiga och slitna kläder och hela jag är en nolla. Någonstans vet jag att det inte är så i verkligheten, men känslan är svår att tänka bort. Vi ska ta det lugnt idag jag, Elsa och Axel och om en liten stund kommer Elin och Emma hit och myser med oss, ikväll är det kören och om det finns något som kan göra mig på bättre humör så är det att sjunga, jag längtar till ikväll.

En liten flicka väntar ivrigt på att få komma till oss

Idag har jag äntligen varit hos mediet Benny Rosenqvist och det var lite kusligt, men mest spännande. Han sa att jag och Daniel aldrig kommer att dela på oss,vi är själsfränder, vi kommer alltid att vara tillsammans och ingen av oss kommer att träffa någon annan, det känns skönt tycker jag, fast i ärlighetens namn är det en av få saker jag aldrig oroat mig för. Han sa också att vi kommer att åldras tillsammans och att jag kommer att bli mycket gammal, typ 98år, jag kommer dock inte att bli senil utan jag kommer att vara frisk (fast jag kommer att ha problem med smärtor i ryggen, behöver träna och stärka min svaga rygg) och alla mina barn kommer att överleva mig. Vi kommer att göra en betydelsefull utlandsresa tillsammans. Han berättade att jag hade många barn (mer än två) och att det var två pojkar och en flicka. Den stora pojken är mycket pojke och kommer att lugna ner sig och bli stabil och må bra. Den lilla pojken är mycket bestämd och envis, han har problem med sin mage, är lite mjölkallergiker och resten är stress. Flickan är också en bestämd liten person och han sammanfattade med att vi hade mycket energier hemma..... Det finns en liten flicka som ivrigt väntar på att få komma till oss snart, så ett barn till kommer det att bli. Vi kommer att få sju barnbarn (kan bli åtta) och alla kommer att vara friska. Daniel kommer att byta jobb och bli lite mer chef, vi kommer att få ett bättre flöde i vår ekonomi. Daniel kommer också att få problem med sitt knä, en inflammation. Jag står i gränslandet och vid ett vägskäl gällande mitt arbete, men jag kommer att stanna på mitt nuvarande jobb där jag trivs väldigt bra och det kommer att ske förändringar till det bättre. Han sa att vi bor i ett hus och vi kommer att stanna här men att vi planerar att bygga ut. Han berättade att jag är en mycket gammal själ som bland annat har levt som inkaindian i Peru (det är tredje gången någon säger det till mig), jag har med mig i mitt nuvarande liv en varg därifrån och min andevägledare är en holländare som heter Leon (Leopold), men även kallas Loppe. Jag kommer att få lugn och ro i min själ, det kommer att bli bra.
Vad säger man om det här, jag vet inte, men det låter ju som ett rätt så bra och trevligt liv. Jag längtar mest till den dära utlandsresan....

Pilutta, jag vet något hemligt...

Jag tänker aldrig i livet att erkänna eller berätta för någon att jag backade in i en bil igår (igen), men den där bilen stod faktiskt ganska olovligt och jag såg faktiskt inte något genom bakrutan eftersom jag hade bagaget fullt av vagnar. Det hände utanför öppna förskolan i Malmö när Emma var inne bytte blöja på Elin, jag skämdes så mycket så jag berättade inget för henne. När hon kom ut var allt nämligen färdigt, jag hade pratat med föraren och vi hade bytt registreringsnummer och namn, men gissa om Axel kunde hålla sin lilla mun. Det första han gjorde när Emma kom in i bilen var att berätta för henne att han hade en hemlighet (trots glassmutning, man kan aldrig lita på sina barn). Förlåt lilla bilen, jag ska inte göra om det igen och framförallt, det här kan väl vara din och min lilla hemlighet.

Knäpp och galen

Jag ser ut som en finnig jäkla tonåring i huvudet och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Ju mer jag tvättar ansiktet med "rätt" saker ju värre blir det och det är väl det som är meningen, men ska det inte bli bättre efter en sju-åtta månader ? Jag har stora äckliga finnar och bölder överallt och naturligtvis kan jag inte låta bli att trycka sönder skiten så att det ser ännu värre ut. Jag har ett skadat beteende och det är att jag bara måste pilla och trycka på ALLT, det är en obeskrivlig känsla när man trycker och plötsligt kommer det ut något gult och äckligt... Ja, jag vet, jag är knäpp.

Förvirrande dag

Livet är härligt, jag har mått bra i nästan två veckor nu. Det är en helt ny känsla för mig och jag försöker verkligen att leva i stunden så ofta det går. Häromdagen fick jag en riktigt bra start på dagen, vilade, bloggade, lunchade med Emma och så körde jag in till stan för att jobba. Från bilen till omklädningsrummet lyssnade jag på min ipod och kände mig faktiskt riktigt lycklig, men säg den lycka som varar. När jag skulle öppna mitt skåp insåg jag att jag hade tappat min nyckel på vägen. Jag lämnade mina saker, gick tillbaka för att leta och kom på att jag hade glömt parkeringskortet inne i bilen (det behövs för att komma in i garaget), ha´de tur som mötte en arbetskamrat som släppte in mig. Jag hittade kortet men inte nyckeln och gick tillbaka. När jag kom fram kom jag på att jag lagt kortet som jag behöver för att komma in på mitt jobb i omklädningsrummet..... mötte som en ny arbtskamrat som släppte in mig. Jag hittade aldrig nycklarna och vaktmästaren fick klippa upp mitt lås. Det tog några timmar att varva ner och hitta tillbaka till mitt inre lugn, men tänk vad snabbt man kan tappa lyckokänslan och harmonin.

Vilken kamera ?!?!

Jag har nu bestämt mig för att köpa en ny kamera och det är då en digital systemkamera som gäller. Problemet är bara att jag inte har en aning om vilken jag ska ha. Jag vet att min syster har en canon Eos 450 och att Emma har en canon Eos 1000, men vad är skillnaden, vilken är den bästa. Om jag skulle komma på vilken jag skulle ha, då kommer nästa problem, vilket objektiv behöver jag och vad är skillnade mellan det ena och det andra. Det är en hel vetenskap det här med kameror och fotografering. Det vviktigaste är att jag kan ta många bilder på kort tid och att dom blir skarpa i färgerna eftersom mina barn som är det främsta av mina motiv, dom rör sig alldeles för snabbt för min nuvarande kamera som ändå är på lagning. Kanske skulle jag ta och satsa på en kurs i fotografering....

Min vän

Jag får ibland höra att Emma och jag och jag verkar vara beroende av varandra och vad ska jag svara på det ? Jag svarar att det är precis så det är, vi är beroende av varandra och delar en vänskap som är få förunnat. Vi gnabbar med varandra som ett gammalt gift par, vi fnittrar tillsammans som tonåringar, vi stöttar varandra som riktiga vänner och ingen kan ta det ifrån oss. Vi har andra vänner båda två som vi umgås med, men efter två dagar utan varandra kan vi längta. En längtan efter den andra halvan, en längtan efter att kunna vara sig sjäv, en längtan efter en riktig vän. Det gör inte saken sämre att vi faktiskt råkar vara svägerskor och att våra barn är kusiner, det innebär det bästa av två världar. Vi är vänner till vardags och vi får ändå fira jul tillsammans då vi är svägerskor. Vi struntar helt enkelt i vad andra tycker, vi har det bra som vi har det. Dock började vår vänskap inte som ett litet rosa moln, det var mer som dunder och brak och vi tyckte verkligen inte om varandra. Rent ut sagt så avskydde jag den där Emma som kunde, visste och var bäst på allt, men med Emmas förtjänst har jag nu den allra finaste vännen som någon kan få. Tack Emma för att du är du.

Elin vs Garagegolvet 0-1

9 månader efter att Elsas klättringsäventyr började satte Elin igång.... att klättra. Hur dessa två små söta prinsessor kan var så galna det kan vi inte förstå. Elin har nu gått för egen maskin i ungefär en månad och barnet är alldeles blåslaget (så mamma Emma vågar knappt ta med henne ut bland människor). I helgen stupade Elin rakt ner på garagegolvet med näsan först och golvet vann. Hon ser nu ut som värsta huliganen, tätt efter Elsa och jag gissar på att det inte är dom sista blåmärkena hon kommer att få. När Flickorna är tillsammans ser vi dom sällan var för sig, dom rör sig liksom i par och hittar på jävelskap därefter. En dag hittade Emma dom tillsammans vid hennes egenhändigt tapetserade pall där dom stod och rev av tapeten bit för bit, jag skulle ALDRIG erkänna att det var Elsa som började....Nästa gång det blev tyst i huset satt dom vid det förbjudna skåpet och röjde ut Emmas finsaker och porslin och sedan avslutade dom det hela med att äta Emmas nyplockade kastanjer och nypon. Emma trodde någonstans i sin naiva fantasi att hon och Pierre skulle få ett litet snällt barn som bara satt och log, hahaha, Elin & Elsa delar nu på tronen för små äventyrslystna prinsessor.

Försvunna

Familjedag i lördags, en sån där dag som man kanske inte har lust att använda den lediga tiden tillsammans att göra, men ändå ett måste, att köpa skor. Pojkarnas skor har förlängesedan sett sina bästa dagar och ett skoköp var ett måste. Jag har faktiskt lärt mig litegrann genom åren och tidig lördagsmorgon satte jag mig ner framför datorn och letade skor på internet. Dom bästa jag hittade fanns på Stadium och vi valde att köra till stadium på Jägersro center. Jag haffade en intet ont anande kille och så var det igång, in med en unge för mätning, hämta sko, prova, färdig och likadant med dom två andra. Det här är det mest effektiva skoköp till tre barn som vi någonsin gjort, det tog inte ens en kvart, smidigt, enkelt och helt genialt. Synd var bara att vi inte åkte hem när vi var på topp. Vi var även tvugna att handla mat och det kan jag säga att storhandling på Coop med alla tre barnen, det är ingen lek (tacka vet jag City Gross i Staffanstorp). Det mesta gick bra tills vi började närma oss kassorna, då plötsligt både Anton och Axel försvann. Det i sig är inte någon större anledning till oro och vi fortsatte fram för att betala. När vi var färdiga gick Daniel in i affären för att leta upp killarna och kunde verkligen inte hitta dom. Jag tror att vi letade i nästan 20 minuter när vi inte längre visste vad vi skulle göra. Jag fick då syn på en vakt och vi bestämde att vi skulle kalla på barnen i högtalarna (värsta tänkbara skam för föräldrarna, kan dom inte hålla reda på sina barn), precis när dom ska göra utropet kommer Anton och Axel gående och är helt förtvivlade, dom har letat lika länge efter oss. Slutet gott allting gott, men jag kan säga att det inte var några roliga tankar som malde i huvudet, tänk om dom hade blivit kidnappade, var fanns dom nu, skulle vi någonsin hitta dom. Våra underbart fina pojkar, vi var så oroliga. Låt det aldrig hända dom någonting.

Laserdome

Som han har längtat vår Anton, äntligen fick han ha kalas och då på Laserdome. Jag gillar verkligen inte att ha kalas, jag känner mig osäker och vet inte riktigt hur man ska göra, var drar man gränsen för vem man ska bjuda, vad ska man äta, ska man vara lekledare ??? Nä, det är inte min grej, så därför har jag dragit mig för att ha kalas för barnen, men den här gången var vi tvungna. Istället för att ha det hemma bokade vi kalas på Laserdome och Anton har varit uppjagad i en hel månad. Igår var det äntligen dags och Anton var överlycklig, som han har längtat. Vi lämnade syskonen hemma hos Emma & Pennan och körde in till stan. När vi kom dit var där två kalas till och ni kan ju bara gissa hur trettio stycken uppspelta pojkar låter....det var kaos och helt underbart och det blev ett helt fantastiskt kalas. Anton var så tacksam, hans mamma och pappa var supernöjda (vi behövde ju inte göra någonting)och alla kompisarna var glada, det blir nog fler kalas på det här sättet i framtiden. Axel har redan bokat att han vill ha kalas på Skattkammarön nästa år.

En liten sångfågel

Axel är ingen person som vill synas och han avskyr att stå på scen och uppträda. Ända sedan han var liten har han suttit hos mamma och pappa när dom andra barnen på förskolan har sjungit eller spelat teater och om han har varit med han han glatt berättat efteråt att han inte sjöng utan bara gjorde så här med munnen(mimade). I fredags var det kulturnatten och då uppträder Axels förskola (kyrkbyn) och kyrkans förskola tillsammans på församlíngshemmet och för första gången pratade Axel tidigt om att dom skulle sjunga för föräldrarna. Han hann tveka många gånger och mamma och fröken var nog lika nervösa båda två om han skulle ta mod till sig och våga. Jag smög in på förskolan i fredagseftermiddag och hämtade Elsa för att Axel inte skulle se mig och tappa modet och när vi allihop satt i publiken och väntade klev Axel upp tillsammans med alla dom andra barnen och sjöng för glatta livet, det är inte utan att vi är stolta över honom, vår egen lilla stjärna !

Ett sätt att leva

Jag har valt att skriva blogg om mig, min familj och vårt gemensamma liv, ofta har jag något att skriva om, för det mesta hinner jag skriva, men ibland går livet i sån fart att det inte finns en chans och när jag väl har satt mig ner har alla mina ideer försvunnit. Jag behöver en liten bok eller ett anteckningsblock där jag kan krafsa ner ideerna när dom kommer. Just nu är dessutom kameran på lagning och jag får kämpa med min mobilkamera, vilket inte är helt lätt, men det går. Det är roligt att blogga, det är häftigt att få reaktioner och man vänjer sig snabbt vid adrenalinkicken som kommer av kommentarerna. Att blogga är inte bara ett intresse, det är ett sätt att leva.

En pojke har fått en plats i mitt hjärta

Ofta känner jag mig otillräcklig som mamma, men så ibland öppnar jag mina ögon och plötsligt ser jag världen runtomkring mig och inser att mina barn har det mycket bra. Anton har en kompis som verkligen är något alldeles extra, en vän som alltid kommer att skydda honom, som leker med honom alltid vad han än har hittat på. Den här pojken har snälla föräldrar, men dom verkar inte alltid vara så närvarande, pojken och hans bror springer ute sent på kvällarna, ofta utan jackor och knackar på vår dörr halv åtta lördagsmorgnar utan att dom ätit frukost eller tvättat sig. När Anton hade ett av sina utbrott kom pojken och sa att Lotta låt mig prata med Anton, killarna gick upp på rummet och 5 minuter senare kommer Anton ner som en skinande sol, pojken är något helt fantastiskt och han kommer att gå långt i livet om han bara får en chans. Det som gör ont i mig var när jag en dag frågade honom varför han ALLTID vill äta hos oss (i hopp om att få svaret att jag lagar god mat), då tittar han mig i ögonen och säger, Lotta fråga mig en gång till varför jag vill äta hos er, jag frågar igen och han svarade, jag vill äta hos er för att ni sitter hela familjen tillsammans och äter.... Den här pojken är 9år och tar en macka hemma när han är hungrig, men det serveras sällan middag. Jag kan ofta vara irriterad på pojken och hans bror, men den här dagen flyttade han in i mitt hjärta och han kommer alltid att vara välkommen till oss (nästan).

Drömmar om landet

Jag sitter ofta och dagdrömmer och en av drömmarna handlar om att bo på landet. Tänk om jag fick ett jobb jag trivdes med uppe i Hässleholmstrakten, att Danne hittade ett nytt jobb och att vi tog över gården. Gården är min farmor och farfars gård där min farfar en gång föddes. Den ligger några km från Hästveda och är i princip mitt ute i ingenstans. Det finns fördelar och nackdelar med allt, men tänk om barnen kunde springa fritt ute i skog och mark, året runt, sommar som vinter. Tänk vad självständiga dom skulle bli och fria. Det tråkiga är att det skulle bli jättemycket körningar och framförallt skulle vi sakna vår kusinfamilj. Det är nog det som i slutändan avgör åt hållet att inte flytta härifrån och vi har det faktiskt bra nu med, men tänk att vi skulle kunna renovera upp gården, det skulle bli ett billigt boende och lilla minsting Ljungdahl och Dannes Goldenetriver skulle få plats i vårt hus. Nä, det blir inget med det, men man måste få drömma.

Vår store påg

Nu är det dags igen och den här gången är det Axels tur att börja i skolan, ännu är det bara i förskoleklass, men det är ett sådant stort steg från förskolan. Våran lille Axel har blivit stor snabbt under sommaren. Under morgonen har jag suttit med ansökningspapperna till skolvalet och det är en del att tänka över. Ska han gå i samma skola som Anton, är vi nöjda med det beslutet vi tog då, är det en bra skola eller ska vi välja en annan och behöva hämta och lämna på tre ställen. Det har inte varit ett självklart beslut eftersom vi inte är helt nöjda med hur Anton har haft det, men det finns saker som väger både för och emot och vi har nu bestämt att han ska börja på Antons skola till hösten.

Första förälskelsen

Under hela våren längtade Axel tills Elsa skulle börja på hans förskola. Han berättade för fröken att Elsa skulle sitta brevid honom, att han skulle dela sin frukt med henne och att han skulle passa så ingen var dum mot Elsa. Han var en mycket stolt storebror helt enkelt. I augusti kom den efterlängtade dagen och Elsa fick sitta brevid Axel när dom skulle äta, han vakade över henne som en hök och han berättade hemma om allt som hänt på förskolan med Elsa inblandad, både när någon var dum mot henne, hon var ledsen och när hon var dum mot någon annan. Igår berättade Axels fröken att han hade bett om att få byta plats vid bordet, hon frågade varför och Axel svarade -Jag vill inte sitta brevid den snorungen... Axels rosa förälskelse i sin syster är över och både han och kompisen han bytte plats med är nu glada och nöjda.

Spindellekplatsen

Idag har det varit en riktigt mysig tjejdag med Emma, Elin & Elsa. Vi håller på att undersöka Malmös temalekplatser tillsammans. Dom allra flesta är jättefina och det blir som en utflykt på barnens villkor. Den här gången hittade vi till spindellekplatsen som ligger i Pildammsparken. Vid första anblicken såg den inte särskilt speciell ut, men den behövde bara lite tid för att visa upp vad den hade att erbjuda. Den är väl värd att besöka och på min betygsskala får den en 7:a av 10. Nästa gång lutar det åt cirkuslekplatsen.

Ärtpåsar

Emmas symaskin går varm och nu har det blivit sängkläder till både Pippi Långstrump och dockans säng. Samma tyg ska förhoppningsvis någon gång förvandlas till stoldynor på Elsas rum och kanske även gardiner. Igår sydde vi ärtpåsar och nej, vi har ingen aning om vad vi ska ha dom till men dom är himla fina.

Pompdelux

Imorgon kommer Emma och jag ha ett gemensamt pompdeluxparty. Det är barnkläder som verkar vara jättefina och mycket trevligare och billigare än meandi, dom har också fina kläder, men i ärlighetens namn så börjar jag bli lite trött på dom nu. Om det är någon av er som är inbjudna som har glömt bort det så påminner jag er här om att det är hemma hos mig klockan 18.00. För er som känner att ni inte har fått någon inbjudan och att hela livet är orättvist för att inte ni får komma, hör av er till mig så ska jag se om det finns lite plats för er med. Om ni är nyfikna på hur kläderna ser ut så finns dom på den här hemsidan www.pompdelux.se
ps, kläderna börjar inte förrän i storlek 80
Kram Lotta

Barnklininken

Jag har äntligen kommit på vad jag vill bli när jag blir stor. Jag har länge funderat på att läsa vidare till sjuksköterska, barnmorska, socionom eller psykolog, men ärligt det är nog ingenting för mig. Jag har urusla betyg så jag kommer inte in någonstans och jag är faktiskt inte beredd på att leva på studielån och läsa så länge som det skulle behövas. Jag är nöjd med min utbildning som undersköterska och tidigare skämdes jag för mitt yrke, men nu är jag stolt över vad jag gör. Jag tycker om mitt nuvarande arbete och det är inte så att jag vill därifrån, men en dag om det är om ett år eller fem år spelar ingen roll, då vill jag prova att jobba på barnklininkem. Jag tror att det är ett fantastiskt intressant och givande jobb och samtidigt jättejobbigt, men jag vill ha båda bitarna och kanske kan jag tillföra något, så nu är jag på jobbjakt !

Första hjärnskakningen

För er som helt har missat det så har det varit en händelserik helg i det här hemmet. I lördags förmiddag ramlade nämligen Elsa ner från sin stol, försvann i några sekunder och blev alldeles skakig och yr. Efter 50 minuters kö till sjukvårdsupplysningen blev vi tillsagda att åka in. Elsa somnade kort efter fallet och var trött och tagen hela eftermiddagen inne på akuten, men läkare och sjuksköterskor tycke hon såg pigg ut (hon var vaken), men när hon somnade sittande i Dannes knä bestämde sig läkaren för att observera henne över natten. Vid sju på kvällen vaknade Elsa till på riktigt och då fötstod personalen vad vi hade menat när vi sa att Elsa tidigare varit slö. Shit, hon välte rummet och eftersom hon råkade ha feber samtidigt fick vi inte gå ut på avdelningen och leka. Jag tror inte att läkaren överhuvudtaget tvekade när han skrev ut Elsa igår förmiddag, hihihihi. Nu har Elsa haft sin första hjärnskakning. Anton sa att nu var han och Elsa lika för dom hade haft hjärnskakning båda två, han anar inte hur lika dom är.....

Febrig Elsa

VAB idag då Elsa fick feber inatt, klockrent att det är från vaccineringen förra veckan, men det hjälper inte, jag kan ändå inte lämna henne på förskolan. Vi hade en lugn morgon (kunde varit längre enligt mig) och sedan gav vi oss ut i stora världen, Staffanstorp. Första anhalt var apoteket, jag har gett upp och får nu börja ta dom förbannde järntabletterna eftersom blodvärdet är lågt, hatar lågt blodvärde och järntabletter. Nästa stopp var ica och ingrediensinköp till dagens bak (hade varit bra mycket billigare att köpa färdiga kakor....och godare). Tanken var att baka cockies till på tisdag, men eftersom jag är en kratta på att baka får familjen äta upp dagens kakor och det får bli något annat på tisdag. Annars har dagen bjudit på två och en halv timmes vila tillsammans med Elsa som trots allt inte har varit sig själv idag. Jag har haft det helt okej idag med, men jag känner hur melankolin sakta men säkert kryper sig på. Barnen vill ha fredagsmys, det innebär väl tv och godis, själv hade jag kunnat tänka mig att krypa ihop till en boll och bara få vara ifred. Jag önskar bara att jag kunde vara jämnare i mitt humör och att jag kunde acceptera att livet är som livet är och att jag kunde njuta av det.

En bra dag

Efter ett känsloladdat möte under morgonen har dagen varit fantastisk, helt normal, men ändå så härlig, för idag mår jag bra och är glad. Emma och jag har varit på öppna förskolan i stan med barnen, vi struntade i att laga mat (åt rester) och det var jätteroligt på kören. Så här vill jag må fler dagar, då skulle jag kunna njuta av barnen, familjen och livet. Tack för en bra dag <3<3<3

Kram Lotta

Trolltider

Efter den sedvanliga ångesten inför årets föräldramöte så artade det hela sig till en väldigt lyckad kväll. Vi har tur som har våra barn på en så fantastiskt bra förskola med dessa underbara förskolelärare. Dom undrade vad dom kan göra bättre, för min del kan inte mina barn ha det bättre om dagarna, snarare är det väl så att jag undrar hur vi här hemma ska kunna nå upp till deras nivå. Efter information och spännande dramatiseringar fick vi föräldrar hänga på årets tema och skapa vars ett troll till våra barn, tufft bara att jag råkar ha två. Dom här små trollena har jag byggt, hihihihi, visst är dom söta.

Sofia Karlsson - "Jag spelar för livet"

Härlig låt, önskar jag kunde känna så för livet.

Svartalistan

Vad händer om man inte går på sitt barns föräldramöte, hamnar man på svarta listan då ? Jag drar mig för att gå dit då man måste vara med i diskussions grupper med andra föräldrar (och naturligtvis lyckas jag alltid göra bort mig), man ska vara kreativ och lyckas med något, man måste komma undan alla föräldraråd, festkommiteer och alla andra råd som ingen vill vara med i, men som man nästan aldrig kommer undan. Förskolans föräldramöte är hundra gånger bättre än skolans så dit ska jag gå, men lärarna på Antons skola har förmodligen gett upp hoppet om oss för längesedan. Rätta mig om jag har fel, det framkommer ju ändå ingen information på mötet som man inte får lapp hem om dagen efter.

Tokfamilj

En helt vanlig tokig dag hos familjen Ljungdahl igen. Varför kan vi inte bara vara lugna tysta och försiktiga. Jag vill inte att vi ska synas och höras vad vi än gör, att det alltid är vi som skränar och låter överallt. Om ett av barnen råkar vara lugnt, ja då kan man ge sig fasiken på att ett av de andra håller låda. Idag var Anton och Axel jättelugna, snälla och lekte fint på sina rum, vad händer då ? Jo, Elsa är överstirrig och springer runt, runt, runt och runt. Kladdar med maten, gnäller, vägrar sova och så vidare. Jag vill att vi ska vara en helt normal familj, hur gör man för att bli det ?!?!?!

Godmorgon solsken

Sitter i sängen och försöker vakna upp till en ledig dag, Anton myser med mig och Elsa & Axel slåss om min iphone och Talking Tom, ett spel med en katt som härmar allt man säger. Om en stund är det dags att ta sig upp ur sängen och börja dagen, det är bad, äta, städa och leta reda på alla våra låneböcker från biblioteket. Jag vaknade tidigt imorse och har legat och snurrat ett bra tag, det är mycket tankar i huvudet och jag har bestämt mig för att idag är det en bra dag, för det är väl så att chansen är större att dagen blir bra om jag intalar mig det än om jag tänker att det är en dålig dag. Jag sitter och funderar på hur jag ska klä mina barn idag för att dom alla tre ska bli snygga och matcha varandra, jag tycker att det är så roligt, fast det är svårt att hitta matchande kläder till dom nu när dom har helt olika storlekar. Förutom bibblan så vet jag inte vad dagen bär med sig, jag är dock lite sugen på att lura ut Emma till Stoff & Stil. Jag vill sy fler bokstäver och kanske ett litet bäddset till Elsas docksäng.

Ha en bra dag Kram Lotta

The Tooth Fairy

Såg den här filmen igår, verkligen värd att se, skitrolig !

Livets gåta

Jag måste så mycket och jag vill så lite. Är det meningen att jag ska gå eller stanna upp, vad ska jag lära, vad har jag lärt. Vad är det som styr en människa, vem är det som bestämmer över mig, hur har livet blivit, vad ska livet vara ?!?! Varför kämpar jag mot livet ? Vad vill jag, vad vill du, vem är Gud och vem är jag, varför finns vi och vad Fan är meningen med livet ???

Kolla rådjuren !!!

Idag har vi varit ute i naturen och myst, vi och våran fina Elin, Emma & Pennan familj. Det är så mysigt att vara tillsammans allihop, det är då vi känner att alla är här och vi kan njuta av att vi är samlade. Tillsammans med dom är vi hela vår familj. Den här gången blev det Löddesandskog som fick besök och det var ett bra ställe, vi uppskattar när det är lite lugnare runtomkring oss eftersom vi syns och hörs så mycket på egen hand. Det är bra i Bokskogen och Skrylle med, men här är lite färre människor.

Anton har hittat något spännande

Det var lite roligt, för plötsligt ropar Danne att har har sett fria rådjur, men det var inhängnade kronhjortar..... Vi matade dom med bröd och morötter och barnen tyckte att det var super spännande.

Elin & mamma Emma på vandring med mössan på sned

Axel på ridskolan

Efter många om och men har nu Axel änligen fått plats på ridskola. Jag har mer eller mindre jagat skolan här i Staffanstorp i ett par månader utan några som helst resultat, men när jag kontaktade Särslövs ridcenter fick vi plats direkt. Igår började han och hela familjen följde med. Dom började med att prata om vilka regler som gällde tillsammans med hästarna och vad hästarna fick äta, sedan var det äntligen dags för själva ridningen. Axel har längtat efter att få rida sedan Anton gick på ridskolan och han var superstolt när han kom upp på hästryggen.

Naturligtvis gjorde jag bort mig som brukligt är i nya situationer. Jag stod utanför hagen och fotograferade när Axel och Daniel red. En av dom andra mammorna började kallprata och sa något om att det var kallt ute och undrade hur det skulle bli till vintern. Om jag hade varit en helt normal och hyfsat seriös mamma skulla jag naturligtvis svarat något i stil med att man fick ta på sig termobyxor och vantar....men inte, jag svarade att då skickar jag hit min man. Mamman blev alldeles tyst och svarade att hon iallafall ska försöka att följa med varannan gång eftersom hon vill följa sitt barns utveckling. Det var ungefär då som jag återigen kände mig som en katastrof mamma.

Nu är vi iallafall igång och man märker att det är hösttermin. Anton går på innebandy på söndagsmorgnar, Saxofon tisdag eftermiddag, Daniel innebandy söndag morgon och kväll, jag på kör på torsdag kvällar och Axel på ridning på lördagsmorgnar. Där emellan jobbar jag varannan/var tredje helg och ungefär två kvällar i veckan. Sedan är det jobb, läxor, hämtning/lämning, städning, matlagning och allt annat som hör en familj till, när i hundan ska vi vila ?!?!?!