Vardagen är här

Min allra finaste Anton

Det har blivit en lite ofrivillig bloggpaus, men jag tror att jag kan komma igång nu igen. Främsta skälet är att datorn har krånglat och den andra anledningen är att jag har börjat jobba. Vi håller på att lära känna vår nya vardag och det är inte helt enkelt. Anton har börjat i andra klass och det är lite högre krav som gäller, han slutade vårterminen med att berätta att han blev retad dagligen i skolan och nu gäller det att se till att inget av det som tidigare hänt kan upprepas, att lärare och övrig personal tar sitt ansvar och skyddar barnen. Axel går på dagis sista året och håller på att vänja sig vid långa dagar och tidiga morgnar igen och att Elsa har börjat hos honom. Han har jätteofta ont i sin mage och jag har nu slutat tro på att det skulle vara mjölkproteinallergi, det måste vara något annat som är fel. Daniel jobbar på som vanligt och ännu mer än det, vi är glada när vi träffar honom.

Min lille snygge Axel

Elsa har börjat på dagis och jag trodde ärligt att det skulle gå bra mycket lättare än det har gjort. Vi vet inte om hon är sjuk eller hon bara har kommit att det inte alls är roligt när mamma går ifrån henne, det kommer verkligen att bli tufft både för henne och mig under hösten. Vi har kommit varandra extremt nära och det är svårt att knyta upp de banden, det är inte bara hon som gråter när jag går.... Jag har som jag tidigare nämde börjat jobba igen. När jag var inne och jobbade två månader i vintras fick jag magkatarr, den försvann lika plötsligt som den kom när jag åter blev mammaledig, nu två dagar på jobbet har den åter gjort entre. Trots allt är det skönt att åka till jobbet, man får en paus från familjen och kan uppskatta den mer när jag kommer hem igen, men visst är det speciellt att vara mammaledig. Jag tror att vi sakta men säkert kommer att hitta in i vår verklighet och det är klart, det ska väl inte vara enkelt att leva.

Min härliga lilla unge